Marsipanmorfar.
För snart ett år sedan slog vi upp dörrarna till Café Con Amor.
En kylig höstdag går det förbi en man med rullator, han plirar mot oss och vinkar glatt medan han långsamt går vidare. Vi vinkar lite förvånat tillbaka.
Ända sedan den dagen har han gått förbi ett par gånger i veckan och vinkat till oss och hur stressade vi än är så stannar vi upp i vårt arbete och vinkar tillbaka.
Om vi har tid så brukar vi gå ut och prata med honom. Han brukar berätta att han blir alldeles varm i hjärtat när han går förbi och ser att vi har mycket att göra.
Våran vän har berättat att han en gång i tiden drev en marsipanfabrik i Haga. Till en början sålde han nästan ingenting men i slutet på karriären så krängde han flera ton i veckan.
Vi kallar honom kort och gott för Marsipanmorfar.
Marsipanmorfar har stor tro på oss och vi tror på det Marsipanmorfar säger.
Till jul ska han lära oss att göra marsipangrisar.
Nämde jag att han är 92 år?
